Arbus, Penn & Strömholm i Se världen!

Öppet vernissage ikväll 15 april  kl 19.30!

Från vänster:
Irving Penn
Frozen Foods with Sting Beans, New York, 1977 
© Copyright by The Irving Penn Foundation
Christer Strömholm
Hiroshima, 1963/1981
© Christer Strömholm/Bildverksamheten Strömholm

Moderna Museet skriver fotografins historia med årets radikala omhängning av samlingen. Den 16 april öppnar den andra delen av En annan historia. I Se världen! presenteras verk av storheter som bland andra Irving Penn, Diane Arbus och Christer Strömholm. Totalt visas nu 545 verk ur Moderna Museets samling av fotografi som är en av Europas absolut främsta.

Se världen! är den andra delen av En annan historia, Moderna Museets stora presentation av fotografi ur samlingen. I Se världen! visas dokumentärfotografi och bildjournalistik, surrealistiskt fotografi och förebilder som Diane Arbus, Irving Penn och Christer Strömholm. Perioden omfattar ett världskrig och många händelser som i grunden förändrade vårt sätt att se på tillvaron, såväl i yttre som inre bemärkelse. Från 1920 till 1980, under sju decennier, skrivs historien om flera gånger då kameran är det främsta redskapet för att dokumentera och undersöka. I Se världen! får Moderna Museets besökare bland annat möta:

- Christer Strömholms och Diane Arbus verk presenteras i egna rum i utställningen. Christer Strömholms bilder och metod har inspirerat flera generationer av svenska fotografer. Diane Arbus stil blev förebilden för en hel generation fotografer och hon har blivit en av efterkrigstidens mest kända fotografer.

- Irving Penn, en av de ledande modefotograferna och en central aktör i uppbyggandet av modefotografins konventioner. Genom en unik personlig donation av Irving Penn själv innehar Moderna Museet 100 av Penns fotografiska verk. Donationen gjorde Irving Penn till minne av sin svenskfödda fru Lisa Fonssagrives Penn.

- Larry Clarks inträngande och kontroversiella fotografier av sina missbrukande vänner i hemstaden Tulsa och Nan Goldins nakna porträtt i färg.

- Reportagefotograferna Henri Cartier-Bresson, Julia Pirotte och Robert Capa som kom att prägla vår syn på historiska skeenden som spanska inbördeskriget och det andra världskriget.

- Surrealism genom Brassaï, Henri Cartier-Bresson, André Kertész och Man Ray som tidigt insåg fotografiets möjligheter att beskriva drömlika tillstånd och oväntade möten, styrda av slumpen och det undermedvetnas egna processer.

Moderna Museets samlingspresentation stöds av Deloitte.

Kristin Ek

Se världens orättvisor

I anslutning till den lite mindre salen med Christer Strömholms fotografi är vi nu i full färd med att hänga några av hans vänner och elever. Anders Petersen är kanske den som tydligast har fört Strömholms arv vidare, och vi har inkluderat hans genombrottsserie från Café Lehmitz i Hamburg från 1967–70. Vi kommer också att lyfta fram bilder av JH Engström, Catharina Gotby och Lars Tunbjörk.

Temat i denna sal handlar om hur fotograferna gick ut i samhället och undersökte miljöer och förhållanden, som ofta är tunga och svåra. Vi får möta Larry Clarks inträngande och kontroversiella fotografier av sina missbrukande vänner i hemstaden Tulsa. Samma tematik finns i Nan Goldins nakna porträtt i färg. I utkanten av det gamla Riga ligger Amalias Street 5a, trähuset med sina 37 invånare, som fotografen Inta Ruka dokumenterat sedan 2004.

Begreppet ”dokumentär” används ofta när dessa fotografer presenteras och när deras arbete skall beskrivas. Grundläggande för genren är tron på fotografiet som ett sätt att objektivt skildra verkligheten och att man genom fotografiska projekt skulle kunna dokumentera och avslöja dolda orättvisor i samhället. Tolkningarna av begreppet är många, och genren har under senare år omvärderats och kritiserats av fotograferna själva, men också av andra konstutövare och teoretiker. Man har bland annat ifrågasatt det faktum att människor som inte hade möjlighet att representera sig själva utnyttjas och därmed blir till objekt.

Anna Tellgren

Från vänster:
Anders Petersen
Venedig 1982
1982
© Anders Petersen

Catharina Gotby
Ur serien Människor på mentalsjukhus
1985-1989
© Catharina Gotby/BUS 2011

Textfotografen

Duane Michals (f. 1932) var utbildad och verksam som grafisk designer innan han började arbeta med fotografi under sent 1950-tal. Redan 1970 visade Museum of Modern Art i New York hans första soloutställning. Han har sedan dess haft ett stort antal separat- och grupputställningar i Europa och USA.

Michals bilder utgår ofta från litterära och bibliska förlagor och är uppbyggda genom ett sekventiellt berättande, inte olikt filmmediets bildmanus. Därtill infogar Michals text i bilderna, men istället för att utgå från motiven blir de poetiska texterna motsägelsefulla påståenden. Genom dubbelexponeringar och skuggspel antyder han en närvaro av något utanför bilden. Michals bildberättelser reflekterar över existentiella teman såsom livet, döden, tid, minne, drömmar, sexualitet och kosmos. 

Duane Michals kontakter med Moderna Museet inleddes i samband med förarbetet med utställningen Tusen och en bild, som visades över sommaren 1978 i den stora salen för tillfälliga utställningar i museets gamla byggnad ute på Skeppsholmen. Utställningen presenterade ett tvärsnitt ur fotografins historia från 1840 till 1978 med både svensk och internationell fotografi. Kontakter hade inletts med en lång rad kända fotografer och tanken med detta utställningsprojekt var att det skulle leda till att man fick möjlighet att utvidga den internationella samlingen med fotografi från 1900-talet.

Vid denna tid kallades avdelningen för fotografi vid Moderna Museet (museets enda avdelning) fortfarande för Fotografiska Museet. I arkivet finns brev till och från Duane Michals där urvalet och hans resa till Stockholm diskuterades. Samtidigt visades en separatutställning med Michals på galleri Camera Obscura och museet samarbetade med galleriet om en föreläsning med fotografen. Resultatet av detta blev en donation 1978 från konstnären av elva verk, däribland serien Margaret Finds a Box (1974) som består av åtta delar, samt ett inköp av serien The Journey of the Spirit after Death (1971) som består av 27 delar. 

I museets kollektion ingår bland annat It Was the Happiest Hour of the Happiest Day of Her Entire Life (1978) där en ung vacker och leende kvinna framträder. Hon har en ljus blommig klänning med spets, blommor i håret och en bukett i handen. Det påminner om ett snapshot från ett bröllop och det är ett ovanligt glatt och lättsamt motiv för att vara Michals. Men texten lägger till att kvinnan på fotografiet genom åren fortsätter att vara glad när hon ser på bilden, trots att hon glömt bort vad det var som gjorde henne så glad.

Det var i slutet av 1960-talet som Michals började sätta korta handskrivna texter med tusch på sina bilder. På detta sätt förstärker konstnären att fotografier inte är entydiga och kan tolkas på ett enda sätt. Han leder eller hjälper betraktaren till att uppfatta helt andra budskap i bilderna än de situationer, objekt och individer som de dokumenterar.

I mitten av 1970-talet gick han vidare och skapade bilder med enbart text, men han skrev dem fortfarande på fotopapper, vilket var ett material han kände och identifierade sig med. I samlingen finns exempelvis A Failed Attempt to Photograph Reality (1975) som tar upp den gamla frågan om fotografier kan avbilda verkligheten och han avslutar med att konstatera: ”To photograph reality is to photograph nothing”. Dessa ”textfotografier” presenteras i anslutning till hans övriga verk. Däremot kan man fundera över hur de skall definieras, eftersom de inte är ”gelatinsilverfotografier” i traditionell mening.  

I Self Portrait with My Guardian Angel (1974) har Michals placerat sig själv framför en man, som är ganska lik honom själv med skarp näsa och kalt huvud. Mannen är, framgår det i texten, hans skyddsängel Peter, som föddes 1898 och dog 1932. Michals har producerat ett flertal självporträtt och han är ofta själv en av medspelarna i sina berättelser och iscensättningar. Förhållandet far och son är återkommande men också olika homosexuella relationer. I An Unfinished Letter to Someone Who Once Loved Me  (1976) brinner det på en fält och vi ser en mörk träddunge i bakgrunden. Texten är ett kärleksbrev om saknaden och minnet av en man och hans lägenhet.

Fotohistoriskt tillhör Michals en generation fotografer som inledde sina karriärer på 1960-talet och som hade en höjdpunkt under 1970-talet, innan den postmoderna, fotobaserade konsten slog igenom i början av 1980-talet. Hans inflytande på synsättet att kameran kan användas för ett mer konceptuellt bildskapande har haft stor betydelse. Det är intressant att jämföra Cindy Sherman och hennes Untitled Film Stills, som hon började göra i slutet av 1970-talet, med Michals sätt att arbeta. Formalt och tankemässigt finns det vissa likheter. Detta visar på hur den klassiska svartvita fotografin utvecklades och hur den dokumentära traditionen successivt utmanades och ifrågasattes av både fotografer och konstnärer.

Anna Tellgren

Ny tid, nytt foto

Den andra delen av omhängningen En annan historia är i full gång. Den 15 april blir den färdig under rubriken Se världen! och sätter fokus på perioden från 1920 till 1980. Mycket av den klassiska svartvita fotografin kommer att visas genom tre mindre fristående presentationer av Diane Arbus, Christer Strömholm och Irving Penn. Dessutom tre tematiska rum som behandlar surrealismen samt dokumentär- och reportagefotografi. 

Just nu målas den största salen i detta andra blocket i vilken jag snart kommer att hänga rumspresentationen Att ta hem kriget. Bildbaserade tidningar som Life, Se, Berliner Illustrirte Zeitung och Vu beställde bilder från alla världens hörn. Intresset för reportagefotografin ökade och bildbyråer som Magnum grundades 1947. Den nya småbildskameran, lätt att ta med på resa, bidrog också till den dokumentära stilens utbredning.

Under 1930-talet hade ett nytt bildspråk tagit form. Man talade om den ”humanistiska fotografin”. Journalister och fotografer följdes åt till världens oroshärdar på riskfyllda uppdrag. Henri Cartier-Bresson, Julia Pirotte och Robert Capa kom att prägla vår syn på historiska skeenden som spanska inbördeskriget och det andra världskriget. Med sina fotoböcker fullföljde Anna Riwkin internationalismens idé med världens barn som huvudpersoner. 

Cecilia Widenheim

Legendariska bilder

Steg för steg öppnar vi nu andra delen av En annan historia, nämligen Se världen!, med ett rum tillägnat Christer Strömholm (1918–2002).

Christer Strömholm är en stark profil i svensk fotografi. Han kom i slutet av 1940-talet in på fotografin via grafiken. När han periodvis levde i Paris under 1950-och 60-talen utvecklade han en mer street photography-liknande stil, och det är nu han gör sina berömda porträtt av de transsexuella vid Place Blanche.

Under första hälften av 1960-talet genomförde han flera fotografiska resor till bland annat Spanien, Japan, Indien och USA. Tidigt började han ge egna fotokurser på Kursverksamheten i Stockholm, en verksamhet som utvecklades till den ryktbara Fotoskolan, vilken utexaminerade cirka 1 200 elever mellan åren 1962 och 1974. Hans bilder och metod har inspirerat generationer av svenska fotografer, men han slog igenom för den stora allmänheten egentligen först 1986 med utställningen 9 sekunder av mitt liv på Moderna Museet.

Anna Tellgren

Christer Strömholm
Barcelona, 1959/1981
© Christer Strömholm/Bildverksamheten Strömholm

Skrivet och sagt

Här är ett axplock ur vad som hittills skrivits och sagts om En annan historia.
Alla länkar kom inte med denna gång så klistra in länkar till artiklar och bloggar i kommentatorsfältet.

Erika Josefsson från TTSpektra skrev en artikel efter pressvisningen som bland annat publicerades i Sundsvalls Tidning och Ystads Allehanda.
Recensioner går att läsa i Dagens Nyheter av Birgitta Rubin, i Expressen av Nils Forsberg, i Upsala Nya Tidning av Rikard Ekholm och i Omkonst skriver Leif Mattson. Lyssna kan du göra på Mårten Arndtzén i SR Kulturnytt.
De fantastiska donationerna som Moderna Museet fått skriver Fredrik Söderling om i Dagens Nyheter och TTSpektras artikel finns i bland annat Smålandsposten.

Kristin Ek

Svart glamour

Jag såg Black Swan på bio igår och kan varmt rekommendera den i kombination med Jeanloup Sieffs dansfotografier som just nu visas på Moderna Museet. Har fortfarande lätt ont i lederna bara av åsynen av alla översträckta kroppar och senor spända till bristningsgränsen. Svart glamour i stilla och rörliga bilder.

Ylva Hillström

Konsten att åldras

I början av 1980-talet fick Cindy Sherman (f. 1954) ett internationellt genombrott med sin fotoserie Untitled Film Stills (1977-80) som ifrågasatte den amerikanska filmindustrins kvinnosyn. Sedan dess har hon förklätt sig själv framför kameran till olika könsrollsbundna stereotyper med förvrängda skönhetsideal. Untitled (2008) överdriver många kvinnors rädsla att åldras genom en överdriven tilltro till skönhetsoperationer. En träffsäker men kuslig bild av vår samtid.

John Peter Nilsson

Smygstart

Diane Arbus och Christer Strömholm två giganter inom fotografi, nu har två salar med deras verk öppnat som en smygstart av del 2 av samlingsomhängningen - Se världen!. I mitten av april kommer  fotografier av bl a Henri Cartier-Bresson, Robert Capa, Anna Riwkin, Larry Clark och en hel sal med enbart Irving Penn verk att finnas till beskådan.  Imorgon lördag visar vi även filmer av den legendariske undergroundfilmaren Kenneth Anger. Arbus, Strömholm och Anger, vilken helg!

Nina Strollo

Minne, identitet och framtid

Efter berlinmurens fall undersökte en ny generation konstnärer i Östeuropa teman och frågor kring minne, identitet och framtid. Erfarenheten av totalitära regimer ställdes mot nya utmaningar. Med hjälp av kameran sattes individens inre och yttre begränsningar i fokus.

Zofia Kulik rekonstruerar erfarenheter ur det kommunistiska Polens historia. The Guardians of the Spire (1990) är en form av foto-tableau där det kyrkliknande Kulturpalatset kontrasteras mot folkmassorna som demonstrerar mot systemet. Galina Moskalevas porträtt av ungdomar från Tjernobyl-trakten är hämtade ur serien Echo of Silence (1996). Det skulle kunna vara vilka unga människor som helst – med en skillnad – alla har ett ärr vid halsen som ett tragiskt spår efter kärnkraftsolyckan. Trots sin ålder har alla ungdomarna opererats för sköldkörtelcancer. Kommer de drömmar och förväntningar som deras blickar förmedlar någonsin att förverkligas? 

Liina Siib från Estland gestaltar övergången från barndom till vuxenliv i Presumed Innocence (1997). I de manipulerade digitalfotografierna blir det mörka vattnet en metafor för det nya och okända som barn kan förnimma inom sig när sexualiteten börjar göra sig bemärkt. Cosmin Gradinarus tre bilder refererar till en obehaglig händelse i en park där konstnären fick syn på ett mänskligt foster. Bildserien påminner om att abort var olagligt i Rumänien, och därför innebar en stor risk för kvinnor.

Veronika Bromovas verk Girls Too (1995) kretsar kring identitet. Vem är vi och hur förstår vi andra människor? Ofta kombinerar konstnären bilder på sig själv, eller nära anhöriga, med bilder ur anatomiböcker i ett slags fotografisk kirurgi. I serien Views är det mänskliga och det djuriska inte motsättningar men olika aspekter av att vara människa.

Iris Müller-Westermann

Erotik och pornografi

En vedertagen definition på skillnaden mellan erotik och pornografi är skillnaden mellan begreppen implicit och explicit. Det som är erotiskt beslöjar och fördröjer begären medan det pornografiska avslöjar och fullföljer dem.

Genom decennierna har man sett ett förtjust intresse för s k erotiskt fotografi, i lika hög grad från publiken som av fotograferna själva. Det finns många anekdoter, sanna eller osanna, om att manipulera modellernas blickar och poser för att frysa ett erotiskt ögonblick. Till exempel var ofta Helmut Newtons hustru med i bakgrunden bakom kameran när Newton klädde av den ena kända eller okända modellen.

Under 1980-talet, då postmodernismen ville diskutera det modernistiska arvet, blev till exempel genren erotiskt fotografi en tacksam måltavla. Vad är det som styr min blick? Är det faktiskt det som jag ser eller finns det andra motiv bakom, gömda i mina egna föreställningar? Jag ser vad jag vill se, inte vad jag faktiskt ser?

Robert Mapplethorpes fotokonst är i mina ögon det bästa exemplet på att implicit spela med mina föreställningar utan att explicit avslöja någonting. Jag får syn på någonting inom mig själv när jag ser hans bilder vare sig det handlar om sexuella begär, skönhetslängtan eller skräcken inför livets förgänglighet. 

När fotopersonligheten Greger Ulf Nilsson nämnde att han hade ett nummer av den amerikanska vuxentidningen Puritan International från 1980-talet som innehöll bilder av Robert Mapplethorpe, tappade jag hakan. Han budade över tidningen till museet och jag blev ännu mer förvånad när jag såg bilderna – explicit pornografi!

Bilderna annonserades i tidningens ledare: ”You’ll find a sense of drama that only Robert Mapplethorpe could create. Through his lense pass some of the most elegant people of the fashion world, though never before quite like this!” Som stylist till serien använde han den legendariske punkmodedesignern Stephen Sprouse…

På sitt sätt var kanske Mapplethorpes explicita bilder ett slags slutgiltlig gränsöverskridning mellan hög- och lågkultur, även om Jeff Koons några år senare gjorde konst med och av den kombinerade italienska politikern och porraktrisen Cicciolina med mycket uttömmande resultat.

John Peter Nilsson

Samlingspromenader

Samlingspromenader är små temavisningar som våra besökare kan göra på egen hand. På ett A4 ark presenteras några verk ur samling enligt ett visst tema, till exempel Jag är kär-samlingen eller Jag vill se vad det föreställer-samlingen. Helt enkelt teman som kan väljas beroende på dagsform och intressen. Nu när vi presenterar fotografi på längden och tvären istället för måleri och skulptur behöver nya promenader formuleras.

 Hittills har jag börjat skissa på Svenska samlingen, med en inledning i den här stilen: ”’Endast Sverige svenska krusbär har’, tänker du och vill naturligtvis se vad våra svenska fotografer har åstadkommit.”  Eva Klasson, Gerry Johansson och Maria Miesenberger är några av de namn som skulle passa bra här.

Ett annat tema kan bli Iscensatta samlingen. Cindy Sherman och Francesco Vezzoli känns självskrivna. Svart-vita samlingen skulle kanske kunna funka? Eller Sanna samlingen. Sen en Bråttom-samling med bara ett enda verk omskrivet. Men vilket? Jag funderar  vidare, men nu vet ni vad som är på gång.

Ylva Hillström

Fastnar för ramar

Brukar ta ett varv i utställningen med jämna mellanrum. Det är alltid något verk jag tittat på tidigare utan att egentligen ha sett. Och så på åttonde varvet är det helt otippat ramar jag fastnar för. En del anspråkslösa och strama, andra sirliga och bombastiska – de förstärker, stöttar och tillför men är aldrig riktigt i fokus. Det känns som att ingen egentligen bryr sig om en ram. Att ramen aldrig får den uppmärksamhet den är värd. Sekunden innan jag högljutt börjar agitera för ramens upprättelse kommer jag ihåg Garry Winogrands ord:

”Photography is about finding out what can happen in the frame. When you put four edges around some facts, you change those facts.”

Det självklara ni andra redan insett blir kristallklart: ramen är där jämt och den är viktigast av allt. För att bryta sig ur och skapa något nytt. Visa en annan bild – En annan historia.

Kristin Ek

Fotografi, lärare och semlor

Bloggens redaktör John Peter Nilsson bad mig skriva en rapport från vår lärarkväll. Så här kommer en ögonvittnesskildring från begivenheterna.

Tisdag 8 mars kl 17.30:

Lärare från alla stadier och i alla ämnen har bjudits in till lärarkväll om En annan historia: I kamerans våld. Ett femtiotal lärare sluter upp. Stämningen är god. Det bjuds på smörgåsar av danskt rågbröd, juice och semlor. Daniel Birnbaum presenterar sig för lärarna,  berättar om sig själv, Moderna Museet och sin tanke med omhängningen. Han tycks charma samtliga i publiken och omdömen som ”generös”, ”spontan” och ”avslappnad” duggar tätt bland stjärnögda lärare.

Så äntrar John Peter Nilsson scenen och även han tar sitt auditorium med storm, trots snuva och självpåtalad trötthet. Han berättar lite mer ingående om vad som finns att se i första delen av En annan historia. Särskilt uppehåller han sig vid tillvarons rollspel. Identitet kan konstrueras och man är olika personer beroende på sammanhang, vilket speglas och problematiseras i många av fotografierna. ”Jag är mamma till mina barn, men barn till min mamma”, som Lena Cronqvist lär ha sagt. Elegant knyter John Peter denna analogi till den aktuella tisdagskvällen, som råkar vara inte bara den internationella kvinnodagen, utan även fettisdagen, den internationella pannkaksdagen och mardi gras-karneval i New Orleans. Många dagar i en och samma, med andra ord.

Efter att Maria Taube har tipsat om Skapande skola och vad museet kan erbjuda skolan följer alla lärare med upp i utställningen och upplever den fotografiska presentationen med egna ögon. ”Det här är precis vad vi behöver!”, är en nöjd lärares sammanfattning av kvällen. Vid halv åtta går alla hem, mätta på både semlor och intryck.

Ylva Hillström

Bläddrar begeistrad

Det har kommit in massor med fina fotoböcker till bra priser som jag precis ägnat två dagar att leverera in, skylta upp och glädja mig över. I raden av namn hittar man bland annat Hiroshi Sugimoto, Alvarez Bravo, Bettina Rheims, Dennis Hopper och Cindy Sherman.

Den bok jag är mest glad över är boken om Mike Disfarmer, Original Photographs från Steidl. Det visades en dokumentär om hans foto på SVT för några månader sen och jag blev helt begeistrad. Var helt upptagen bläddrandes i denna bok igår kväll. Skrattade och funderade över de porträtterade människorna i hans foton. De fastnar.

Rebecca Farrensteiner

Den allra första vyn

I begynnelsen skapades himmel och jord. I horisonten möter havet himlen. Så ser det ut nu och så har det alltid sett ut. Den japanske fotografen Hiroshi Sugimoto vill i sina seascapes fånga en vy så som den kan ha tett sig för den allra första människan, när tiden var ny. Kameraslutaren har stått öppen länge, och sekunderna som förflutit finns lagrade i bilden. Hans bilder omsluter alltså tid på flera nivåer.

I en annan serie har Sugimoto fotograferat utomhusbiografer med extremt långa exponeringstider. Av de händelser som utspelade sig på filmen den kvällen då Sugimoto var där, av alla skådespelare som rörde sig över filmduken, syns ingenting. Kvar är endast ljuset.

Hiroshi Sugimotos bilder gestaltar allmängiltiga frågor om tid och minne i en form så vacker att det gör ont. Alla som tar sig tid att verkligen se hans fotografier och som ges möjlighet att reflektera över dem borde bli berörda. Åtminstone vill jag tro det. Jag vill dela med mig av min eufori över själva konstupplevelsen med varenda en av våra besökare och det är det som driver mig i mitt arbete med förmedling. Vi visar några av Sugimotos fotografier på Moderna Museet nu. Kom! Titta själv!

Ylva Hillström

Läs mer

I går kom foldern tilll del 1 av fotogarfisatsningen, den finns att ta vid ingångarna till fotografisalarna i samlingen. Ansvariga intendenter har skrivit en text om sitt rum av presentationen och Daniel och Ann-Sofi har författat ett förord. Det kommer även att produceras foldrar till del 2 och del 3 av fotografisatsningen. Mycket nöje.

Nina Strollo

Sidibés swinging Bamako

 2001 besökte jag Malick Sidibé i hans studio i Bamako i Mali. Jag kände genast igen interiören och en del av de mönstrade tygerna från hans otaliga porträttfotografier i böcker och utställningar. Jag var i Bamako för att förbereda en utställning med tre västafrikanska porträttfotografer: Seydou Keïta, Malick Sidibé och Samuel Fosso. Den öppnade i september 2002 på Enkehuset i utställningen MM c/o Enkehuset. 

Sididés studio var full av vänner och kanske anställda, där fanns en enorm mängd kameror då ateljén även erbjöd lagning av trasiga kameror. Malick var på gott humör och tog generöst emot mig. På väggen satt en prislista för porträttfotografering: huvudbild, helfigur etc. Jag bestämde mig för att slå till. Hans bilder av de coola killarna i sextiotalets och sjuttiotalets swinging Bamako lockade. Ovan och obekväm med att stå framför en kamera klev jag upp på den lilla scenen och slog mig ner på en pall. Sourirez! Sourirez! ropande Malick uppmuntrande.

Malick Sidibé är en fantastisk fotograf, en av de allra största i sin generation och väl värdig det Hasselbladpris han tilldelades 2003. Men man kan inte lyckas jämt – vilket porträttet av mig är ett tydligt bevis på. Bilderna i den första salen i samlingspresentationen på Moderna Museet däremot fångar glädjen och energin från åren då Mali befriades från den franska kolonialmakten – och man upptäckte James Brown.

Efter att ha legat i ett hårt kuvert i några år, och efter en flytt, kan jag till min stora sorg inte hitta fotografiet. Kanske förlorade jag det omedvetet. Kanske ville jag att det skulle försvinna…

 Magnus af Petersens

En bild är en bild är en bild…

I gårdagens Journal skrev John Gordon om det vardagliga museiarbetets vedermödor att öppna en nyanländ flyttlåda som skulle innehålla fotoverket Crowd #1 (Stan Douglas) av Alex Prager och istället upptäcka att lådan innehöll fyra aluminiumhjul… Sådana här misstag händer inte ofta. Transportfirman gjorde en felmärkning av olika kollin någonstans mellan Los Angeles och Stockholm.

Crowd #1 (Stan Douglas) är donerat av Isabella och Theodor Dalenson till Moderna Museet och tanken var att det skulle komma till öppningen av den första delen av En annan historia. Nu har det välbehållet anlänt till museet och vi är glada och stolta att relativt snart hänga upp det.

Den 31-åriga Alex Prager är en självlärd fotograf som utvecklat ett eget bildspråk som använder stilgrepp från såväl film och teve som från reklam- och modefotografi. Crowd #1 (Stan Douglas) bygger på ett fotografi av Stan Douglas från 2008, Hastings Park, 16 July 1955, i vilket Douglas har iscensatt ett historiskt ögonblick ur sin hemstad Vancouvers historia. Prager har i sin tur iscensatt iscensättningen fast med andra personer och tidsandan i Pragers bild är 1970-talet istället för Douglas 1950-tal. En bild är en bild är en bild…

Vi kommer att återkomma till Alex Pragers verk när vi snart hänger upp det. Till dess kan ni se mer av henne i senaste numret av Fotografisk Tidskrift.

John Peter Nilsson

Så kan det gå

En tidig gråmulen höstdag fick jag höra att vår färske chef hade initierat att hela moderna museets samlingshängning enbart skulle bestå av fotografi. Efter första chocken tänkte jag stilla – HILFE!….hur tänkte de egentligen?

Efterhand kom det ändå en smygande känsla att…..hmmm, det här kan nog ändå bli kul. Kanske är det trots allt ingen naturlag att vi alltid måste presentera en hitkavalkad med våra mest kända verk. Plötsligt insåg jag att man fullt ut kan göra en exposé med en av de konstformer som ligger mig närmast om hjärtat – det dramaturgiserade fotografiet, en förhöjd verklighet i glossad technicolor som en David Lynch-film, eller likt klassiska målare som Bosch, Caravaggio, eller David. Symbolik, drama och humor. Flykten från diskbänksrealismen. 

Jag tänkte bl a på Annika von Hausswolf, Cindy Sherman, Francesco Vezzoli, Mita Tabrizian, Lars Nilsson, Maria Friberg…..och så det där monstruöst stora fotografiet av Peter Johansson där har klär upp sig i sin nazifolkdräkt. Med självpåtalad myndighet i blicken sätter Johansson oss på plats i ledet, uppbackad av en groteskt tjock ram i polerad teak. Bilden framkallar både gapflabb och kalla kårar längs ryggraden.

Självklart, äntligen kommer den där kolossen att hängas upp för allmän häpnad, tänkte jag. Men icke. När jag frågade om kolossen var påtänkt sas det att den var alltför kolossal och dominant. Dessutom hade vi fått donerat ett, men ännu inte levererat, verk av Alex Prager. Ingen plats för den uppklädde dalkarlen alltså. Saken var även den att vi inte ens hade någon bra plats för den på något lager. Fotografimagasin är inte riktigt dimensionerade för nästan tre meter höga tvåhundrakilospjäser.

Tyvärr får man inte alltid som man vill. Men en sak som jag lärt mig av mina barn är att tjat ofta lönar sig. Så när vi satte igång och hänga, och då vår eminente intendent någon gång tvekade lite, var det en liten fågel där som skämtsamt viskade: …kanske Peter Johansson skulle… Till en början bemött med skratt, men efterhand med något slags obestämt grymtande. Så det var bara och ge upp tanken. Sedan hände något ytterst märkligt.

Två dagar innan pressvisningen, skulle jag ta och packa upp det nu levererade fotografiet av Alex Prager. Det var flera medarbetare som dragit suckar över det embarmeliga emballage (typ trave på lastpall) som fotografiet hade anlänt i. När jag öppnade första delen av traven visade det sig innehålla ett, för mig, mystiskt aluminiumhjul. Som museitekniker tolkade jag det genast som en avancerad ram till fotografiet. Snyggt med den omgärdande gummilisten, tänkte jag. När jag sedan letade mig nedåt i traven insåg jag snabbt att allt bestod av samma typ av stora aluminiumhjul: Vi hade fått en felleverans.  

Det enda man kunde göra var att skratta åt eländet, och be någon att ringa några uppläxande samtal. Hur som helst var det i det närmaste öppningsdags. Och även om Pragers fotografi snart blev lokaliserat till ett lager i Chicago fanns det ingen möjlighet att det skulle komma fram i tid. Prager var alltså tvungen att få en ersättare.

Och någon hade tydligen ändå gått och grubblat på ifall vi inte kunde få plats för Peter Johanssons fotografi i vår samlingshängning. För dagen efter skulle han upp. Det krävdes fem tekniker, en eltruck och en lådlyftare. Men nu hänger han i alla fall där och tar plats – med råge. Jag fnissar oroligt varje gång jag passerar. Är det inte egentligen en skulptur med ett fotografi inuti?

John Gordon

Eftertankar (2)

 Under ett helt decennium har jag varit rektor för en konsthögskola, Städelschule i Frankfurt am Main. Ofta diskuterade vi hur meningsfullt det egentligen är att dela upp skolan enligt klassiska discipliner som måleri, skulptur, film eller fotografi. Borde man inte lösa upp dessa skiljelinjer och helt enkelt undervisa konst? Är akademier som håller dessa distinktioner vi liv i grunden konservativa, hejdar de utvecklingen? 

När vi utlyste en professur i fotografi och intervjuade tänkbara kandidater som Thomas Struth och Wolfgang Tillmans var vi ofta inne på dessa frågor. Wolfgang, som tog jobbet, insisterade på att han inte ville vara professor i fotografi utan gärna hade målare och filmare bland sina elever. Hans ser sig som konstnär, som ”bildskapare”.

Det finns många idag som menar att fotografin i klassisk mening är över. Idag har den digitala revolutionen sugit upp de klassiska disciplinerna, och allt möts i datorn och i nätets oändliga distribution. En annan historia kommer att visa bilder som skapats innan fotografin uppfanns. Vad som sker idag sker kanske ”efter” fotografin. Jag minns en underbar skiva av Brian Eno som heter ”Before and After Science”. Vi skulle ha kunnat kalla detta projekt för ”Before and After Photography”. Jag föreslår att vi ordnar ett symposium om detta. Men innan dess kommer Wolfgang Tillmans torsdagen den 24 mars att kl 17:30 föreläsa om sitt konstnärskap i Auditoriet på Moderna Moderna.

Daniel Birnbaum

Eftertankar (1)

 När jag läste konsthistoria i New York i början av 1990-talet förklarade min lärare Rosalind Krauss att vi lever i en tid i vilken konsten inte längre följer medier eller discipliner som måleri, skulptur, film, video eller fotografi. Idag har konsten gått in i vad Krauss kallar ett “post-medialt tillstånd”. De olika medierna beblandar sig med varandra och konstverken är aldrig rena. Det gäller fotografi, måleri och alla andra discipliner.

Är det inte rätt förlegat att presentera ett medium på det sätt som vi gör med En annan historia, som försöker teckna fotografins utveckling från dess begynnelse på 1840-talet till idag? Kanske är det en gammaldags idé. Många hävdar ju att de klassiska medierna inte ens existerar i dagen digitala bildvärld där allt kan brytas ner till samma signaler: ljud, bild, film. Men samtidigt erbjuder detta ganska enorma projekt ideala möjligheter att ställa just dessa frågor om ett mediums historia. Det skulle nog även Rosalind Krauss erkänna.

Daniel Birnbaum

Rollspel och drömmar

Första rummet i nya fotografipresentationen ägnas rollspel och identiteter. Det handlar om teater, iscensättningar och skenbilder. Framför kameran kan jag bli någon annan och med hjälp av fotografins inneboende trovärdighet kan jag lura betraktarna att tro på det de ser.

Det här med tillvarons rollspel är väl alltid aktuellt, men kanske aldrig påtagligare än i tonåren? De som är tonåringar i dag hör dessutom troligen till vår mest fotograferande generation, tack vare mobil- och digitalkamerorna. I mitt förra inlägg fabulerade jag om några filmscener från vår tillvaro post Daniel Birnbaums tillträde. Jag spinner vidare på det filmiska upplägget (nejdå, jag ska inte göra så här i varje inlägg) och bjuder här på ett drömscenario:

 Scen 1:

En dagstidning ligger uppslagen på ett frukostbord.

Inzoomad rubrik: Alla Sveriges unga till Moderna Museet

Speakerröst (saklig nyhetsuppläsare):

”Det har beslutats att varje niondeklassare i hela Sverige ska få delta i en workshop på Moderna Museet. Under 2,5 timmar får de tillsammans med en inspirerande och lyhörd pedagog titta på bilder av några av världens bästa fotografer och konstnärer. De kommer att samtala om bland annat minne, sanning, lögn, rollspel och identiteter. Därtill får de själva fotografera och diskutera resultatet med varandra.”

Scen 2:

Panorering över en lång kö med kids utanför Moderna Museet.

Scen 3:

Okej, alla Sveriges niondeklassare skulle bli svårt att hinna med under ett år, men i drömmar är allt tillåtet och då behöver man inte bry sig om små gruskorn i det praktiska maskineriet. Min poäng är att så många unga som möjligt – från årskurs 7 till årskurs 3 i gymnasiet – borde få möjlighet att uppleva en workshop hos oss.

Men är det verkligen användbart i skolarbetet att låta eleverna se och samtala om konst? Lär de sig något? Självklart! Samhällskunskap, konsthistoria och svenskämnet kan man knappast undvika under ett museibesök. Men framför allt ges eleverna möjlighet att uppleva något där de känner sig levande, klarvakna och i samklang med sig själva, för att citera kreativitetsgurun Ken Robinson. Och forskning visar att elever med sådana upplevelser i ryggsäcken har lättare att ta till sig annan kunskap.

Är du lärare? Känner du en lärare i åk 7-9 eller gymnasiet? Säg åt dem att ta med sig sina elever och komma hit på en workshop! Detaljerna finns på hemsidan.

Ylva Hillström

Anti-expressionistiska fotografier

Boring Postcards av Martin Parr är en bästsäljande fotobok vars titel förklarar precis vad det handlar om. Trots titeln är det en bok som få kan låta bli att skratta åt när de bläddrar igenom den – att så extremt tråkiga och oglamorösa miljöer har funnits intressanta eller märkvärdiga nog att göra ett vykort av, tycks både tragiskt och komiskt, kanske också lite rörande. 

Jag kan inte låta bli att tänka på dessa tråkiga vykort när jag bläddrar igenom katalogen till utställningen New Topographics, som visades på George Eastman House 1975 och som sedan dess har återskapats vid flera tillfällen och som måste räknas som en av det förra århundradets viktigaste fotoutställningar, trots att den bara sågs av en handfull människor när den först visades i den lilla staden Rochester.

Det är lätt att raljera. Om man bara ger fotografierna i New Topographics-utställningen mer än en snabb blick så är det svårt att inte se skönheten i fotografierna av dessa ödsliga, till synes obetydliga platser. Men samtidigt kritiserades utställningen av sin samtid för att vara just tråkig – varför har någon brytt sig om att fotografera det här, vad vill fotografen visa egentligen? Ställer man sig de frågorna så har man redan börjat intressera sig för bilden.

Och kanske är det en av fotografins viktigaste uppgifter – att få oss att se det vi inte självklart skulle komma på att titta på om inte någon pekade ut det. Eleverna till Bernd och Hilla Becher kom att bli konstens superstjärnor och deras fotografier tar också mer plats och är på många sätt mer uppseendeväckande. Men den sakliga, lite torra attityden; en slags anti-expressionism, att bara visa fram något lever delvis kvar i dem. Titta bara på Thomas Ruffs stora fotografi av ett sjavigt hyreshus. Det är vad det är, i en nästan minimalistisk mening. Det behövs inte några stora, engagerade påståenden från konstnären. Vi får se och tänka själva.

Magnus af Petersens

Kaffekonst

Solen värmer skönt i museets foajé. Sportlovsvecka i stan och det syns på våra besökare. Barista Jocke kokar ihop tre goda cappuccini i espressobaren. Killen är en kaffekostnär. Sitter och pratar med kollegorna om kvällens evenemang: PYRAMIDERNA, ett samtal om postmodern koreografi med Daniel Birnbaum som hälsar välkommen till ett samtal mellan Horace Engdahl och Margaretha Åsberg. Kommer det lika mycket människor som i helgen? Inte omöjligt tror jag. 

På fredag ser jag fram emot Kim Gordons (gitarrist i gruppen Sonic Youth) performance med Jutta Koether här på museet. Spännande värre. Har varit och tjuvkikat i utställningen och kan inte vänta tills det är färdighängt. Öppen vernissage på fredag så vi hoppas på mycket folk.

Mark Bengtsson

Febril tankeverksamhet

 Scen 1:

Lugn och harmonisk musik. En kamerasvepning över några av Moderna Museets mest kända målningar och skulpturer. Några besökare med audioguide betraktar Salvador Dalís målning Wilhelm Tells gåta. En familj diskuterar livligt tipspromenadens frågor. En guide samtalar engagerat med en gymnasieklass.

Speakerröst (som hämtad ur en dokumentär om djur och natur):

”För intendenterna inom förmedling är samlingen en fast punkt, något av en comfort zone. De stora arbetsinsatserna görs vid de tillfälliga utställningarna, där nytt material ska läsas in på kort tid och omvandlas till något begripligt för museets besökare. Samlingens mästerverk kan intendenterna på sina fem fingrar. Ett väl fungerade pedagogiskt material har vuxit fram under åratal. Förändringar och förbättringar görs ständigt, men här finns en gedigen grund att stå på.”

Scen 2:

Spänningsmusiken tonas upp. Enter Daniel Birnbaum. Klipp från autentiskt torsdagsmöte, då Birnbaum med tordönsstämma (kraftigt förvrängd) presenterar sin idé om att hänga om samlingen radikalt, och enbart visa fotografi.

Scen 3:

Panorering av kontorslandskap där febril aktivitet råder. Närbilder på ett klapprande tangentbord, texter som växer fram på en skärm, ett utkast till ett nyhetsbrev kommer ut ur en skrivare.

Speakerröst:

”Den första informationen om planerna att hela samlingen ska hängas om och ersättas med enbart fotografi når intendenterna och pedagogerna inom förmedling sent i november, samtidigt som julstämningen kommer smygande runt om i landet. Under december månad bakas pepparkakor, lussebullar och lackas julklappar i tomtens verkstad, men på förmedling läses fotohistoria för brinnande livet. Kontorslandskapet förvandlas till en veritabel textfabrik.”

Denna rafflande filmiska historia bygger på en verklig händelse. Faktum är att hela samlingen hängs om och alla våra pedagogiska verktyg kring samlingen är för tillfället oanvändbara.

Men den febrila tankeverksamheten och arbetet i textfabriken har givit resultat. På nyåret sjösattes en ny temavisning och en workshop med tema fotografi för åk 7-9 och gymnasiet.  I isande februarikyla lanserades kombivisningen Jeanloup Sieff + En Annan Historia. Just som du läser det här, när månaden mars tar sina första stapplande steg mot våren, läggs sista handen vid de texter som ska utgöra den nya audioguiden. Det är vansinnigt mycket att göra, och det är helt otroligt roligt. Vi får anledning att tänka nytt, göra nytt och till viss del också lära nytt.

Läs den spännande uppföljaren, förlåt uppföljningen, snart i en dator nära dig!

Ylva Hillström

Identitet kan konstrueras

I den nyutkomna Marshall McLuhan: You Know Nothing of My Work! (Atlas & Co, New York: 2010) tecknar Douglas Coupland en fenomenal biografi över den kanadensiske mediefilosofen Marshall McLuhan (1911-1980). Coupland är en oöverträffad samtidskommentator och kombinationen Coupland-McLuhan ger historisk bakgrund till de numera vardagliga erfarenheterna av vår s k globala by.

Jag läste boken parallellt med att vi började planera arbetet med omhängningen av museets samling. Jag hade redan börjat skissa på en idé för min rumspresentation men fick ytterligare mod av Couplands beskrivning av en slags samtida psykologisk atmosfär: ”Rösten inuti ditt huvud har blivit en annan röst. Den brukade vara ’du’. Nu är rösten likt en nomad som oupphörligt driver omkring i ett smältande landskap, lever dag för dag, förväntar sig allt och inget.” 

Couplands beskrivning sammanfattar vad jag sett i konsten under de senaste decennierna. Synen på jaget och jagets relation till omvärlden har varit, och är fortfarande, ett motiv för många konstnärer.

Människans syn på sig själv förändrades visserligen gradvist under hela förra seklet. Men jag vill påstå, något som också Couplands tolkning av McLuhans filosofier understryker, att massmediernas mångfaldigande av omvärlden i förening med både psykologiska, ideologiska och filosofiska påståenden kulminerade runt 1968. Många fasta värden ifrågasattes som tidigare styrt samhället och kulturen och synen på mig själv. 

I synnerhet kameran blev ett lättillgängligt och användbart konstnärligt verktyg för att undersöka tillvarons rollspel med. Fotografiet som sanningsvittne betvivlades. Genom att manipulera avbildningen som om den vore verklig uppmanade konstnärerna oss att bli kritiskt vaksamma på hur bilder i allmänhet används.

Från 1970-talet och framåt ifrågasätts i allt större utsträckning idén om konstens uppgift att visa fram oförfalskade identiteter. Istället används kameran för att undersöka tillvarons rollspel och hur begreppet identitet är konstruerat, något som jag just tagit fasta på i mitt urval till min del av En annan historia: i kamerans våld. 

Förändringarna resulterade i ett brett spektrum av fotografiska praktiker. Traditionellt orienterade fotografer förfinade sina estetiska metoder till vackert förkonstlade bilder. Andra experimenterade med digitala ingrepp och skapade nya verkligheter av redan existerande världar. Under 1980-talet förtydligas den konstnärliga tillämpningen genom närmast filosofiska undersökningar av avbildningens rika betydelsenivåer. 

I takt med den digitala tidsålderns explosionsartade framsteg runt millenieskiftet började verkligheten överträffa diktens fantasifulla möjligheter. Utbudet av information och underhållning från när och fjärran skapade parallella världar där tid och rum har upphört att existera. Begreppet identitet är inte längre enbart knutet till etnicitet, kön och klass. Det konstrueras snarare utifrån överraskande sammanblandningar av givna förutsättningar och tagna förebilder.

John Peter Nilsson

Lördageftermiddag på museet

Ca 11:30 (26.2): I foajén, tidig förmiddag, man känner pulsen höjas något i takt med att besökarna börjar strömma på.  Det frågas och undras om den nya fotohängningen, seminariet om postmodernism, Eva Sidéns konsert, Jeanloup Sieffs fotografier. Och stämmer det att den nya chefen ska ha en offentlig visning? Visst, klockan ett, och timmen därpå visar en av intendenterna sitt rum. Kul. 

Espressobaren pyser och ångar. Ut från samlingarna kommer en stor grupp holländska studenter som gestikulerar entusiastiskt och talar om vad de just sett. Ketchup, Kungen och kossor, och nu ned i Hulténs visningsmagasin, flocken rör sig snabbt. Besökarna i kassan iakttar nöjt.

Ca 12:55: En man tittar nyfiket på Carl Johan De Geers fotoautomat, besökarna blir allt fler och det är svårt att få plats, en del kikar nyfiket in i salen men vill inte gå in riktigt än. Kul om fotoautomaten varit igång. Jag ser en kollega och pratar lite logistik. Chefen kommer, hälsar välkommen och berättar om vad som komma skall. Visningen drar igång. Efter inledande introduktion drar sig gruppen in i salen och försvinner, in bland bilder och berättelser. 

Ca 14:30: John Peter Nilsson står framför en salongsvägg och berättar om sin hängning. De flesta i salen står tysta och lyssnar, i takt med att JP sveper med handen i olika riktningar över väggen följer åhörarnas blickar motiven koncentrerat.

Jag börjar prata med Maria och Petter i en av salarna och frågar vad de tycker om det de sett. 

- Kul att titta på Sugimoto och Klasson, samtida och framtida är det som gäller och intresserar. Inte äldre fotografi, säger Petter.

- Roligt att se rummen med fotografi och hur olika de är hängda, sen är det alltid intressant med bilder som speglar samtiden, säger Maria. 

Längre ned i samlingen träffar jag Johnny och Freddy. Johnny är från okänd ort och besöker museet för första gången. Han har läst om modernismen och är mest intresserad av det ryska avantgardet. De snygga ryska propaganda affischerna är fantastiska, tycker han.

Freddy är från Stockholm och är en van besökare. Han tycker också mycket om de ryska affischerna. De har dessutom den goda smaken att matcha hans look för dagen…

Ca 16:30: Vi öppnar dörrarna till audiotoriet och människor strömmar ut, säkerligen fullsatt. Efter att museichefen Daniel Birnbaum lett dagens debattpanel på temat postmodernism så tar Eva Sidén över och sätter sig vid pianot. Toner av Philip Glass fyller auditoriet och besökare minglar med drinkar och påsar med reafynd från butiken. Bra avslut på ett museibesök tänker jag. 

Mark Bengtsson

På spaning efter Cindy Sherman

Cindy Sherman skulle vara en av de centrala konstnärerna. Jag tänkte lugnt: Här kommer det i alla fall inte bli några problem att hitta rätt böcker.

Det var särkilt en titel jag hade i åtanke. En monografi från 2006 på förlaget Flammarion, författad av bland annat Regis Durand och tryckt för en vandringsutställning som visades bland annat på Jeu de Paume i Paris och Louisiana utanför Köpenhamn. En titel som jag vet är bra och omfattande.

Men fel fick jag. Det visade sig att samtliga titlar som jag hade på min lista inte var tillgängliga på något förlag. Den enda titel jag fick tag på var Complete film Stills, men när jag hade fått in 3 ex visade det sig att även denna titel tagit slut. Det kändes både snopet och nästan pinsamt att inte kunna få fram en enda bok på Shermans arbeten.

Jag fick en liten hint om att det kanske kunde bli tal om omtryck av Flammarion-boken. Så jag gav inte upp hoppet helt utan kontaktade förlagets representant, var och varannan vecka, för att se om det hade kommit fram mer information om boken. 

En kollega besökte konst-ig, en konstbokhandel med rikt sortiment. Hon hittade ett ex av Flammarion-boken där, och gav mig tips om att det faktiskt finns fler ex kvar på förlaget. Jag låg på representanten igen och till sist fick jag träff. Han ringde upp mig och meddelade att det hade kommit in ynka 54 ex till en bokdistributör i England. Förmodligen är det de sista exen i den engelska upplagan, så nu har jag slagit på stort och beställt in 20 ex som snart kommer vara på plats i Butiken. Känns skönt att äntligen kunna bocka av Cindy Sherman.

Nu dags att ta mig an Duane Michals. Såg att det är en ny titel på gång hos Steidl denna vår…

Rebecca Farrensteiner

Fotosamlingens historia

I Moderna Museets samling av fotografi finns en lång rad både kända och mindre kända fotografer representerade med några av sina bästa verk, och som intendent med särskilt ansvar för fotografi är det verkligen ett privilegium att få arbeta med denna fotografiska skatt!

Historien bakom Moderna Museet samling av fotografi är spännande och förknippad med de starka påtryckningsgrupper som bildades under sent 1940-tal och så småningom formerade sig i Fotografiska Museets Vänner. 1964 köpte svenska staten in Helmut Gernsheim’s Duplicate Collection och året därefter Helmer Bäckströms fotohistoriska samling, som en start för ett fotografiskt museum i Sverige. 

Några år senare, 1971, inrättades Fotografiska Museet (FM) som en egen avdelning inom Moderna Museet. För första gången kunde man ha en kontinuerlig utställningsverksamhet av fotografisk bild. FM fick sina utställningslokaler i den västra längan av den gamla excercisbyggnaden på Skeppsholmen. Kontor och bibliotek låg däremot i Prästgården bredvid själva museet. 

Fram till 1998 fungerade Fotografiska Museet som en fristående avdelning inom Moderna Museet. Då omorganiserades museet och flyttade in i det nybyggda huset och fotografisamlingen blev en integrerad del av museets övriga samling. Namnet ”Fotografiska Museet” togs bort.

Samlingen omfattar cirka 100 000 fotografier från 1840-talet fram till idag. Här finns pionjärer som William Henry Fox Talbot, Julia Margaret Cameron och Oscar Gustave Rejlander. I samlingen är också Diane Arbus, Larry Clark, Henri Cartier-Bresson, Irving Penn och Christer Strömholm representerade. När det gäller de senaste decennierna finns verk av Nan Goldin, Thomas Ruff, Cindy Sherman och Hiroshi Sugimoto, för att bara nämna några få exempel.

I samlingen ingår bilder gjorda enligt äldre förfaranden, som exempelvis daguerreotyper, kalotyper och albuminsilverfotografier. Till största delen består den av svartvita så kallade gelatinsilverfotografier av både svenska och utländska fotografer. Från 1990-talets början har den fotobaserade konsten blivit ett allt vanligare uttryckssätt bland konstnärerna, vilket lett till att samlingen utökats med olika typer av färgfotografi och digitala bilder.

Det är framförallt positiv, det vill säga kopior, utförda eller godkända av fotograferna själva, som finns i samlingen. Men det finns också ett litet antal fotografer som donerat hela sin kvarlåtenskap, inklusive negativen. Dessutom har några organisationer överlämnat sina bildarkiv innehållande flera tusen nummer, såsom Fotografiska Föreningen, Svenska Turisttrafikförbundet och Pressfotografernas klubb. Samlingen av fotografi är under kontinuerlig uppordning och katalogisering och nyförvärv sker genom inköp och donationer.

Anna Tellgren